Tomas Polvall hedder en svensk kulturjournalist. Han er far til Rasmus Paludan. Journalister vil knække Paludan-koden. De render hans dør ned.

Men faren gider ikke bekræfte deres stereotype opfattelser. For ham er Rasmus et menneske af kød og blod. At han er politisk uenig med sønnen, forandrer ikke deres forhold til hinanden.

Han beskriver en dramatisk ulykke, hvor Rasmus blev påkørt af en bil.

Jag satt på färjan till Helsingör på väg hem till Hornbæk, norr om Helsingör, där vår familj bodde i 26 år. Mobilen ringde. En läkare från Rigshospitalet frågade om jag var Rasmus Paludans far. Jag bekräftade. Min son hade råkat ut för en olycka. En bilist hade kört på honom när han cyklat. Är det allvarligt? Mycket, svarade läkaren. Kommer han att överleva? Det vet vi inte. Jag kommer så fort jag kan. Jag ringde hustrun, berättade vad som hänt, bad henne ordna passning till de andra barnen medan jag fixade övernattning i Köpenhamn.

Rasmus opererades på kvällen. På morgonen när vi satt vid hans säng och väntade på att han skulle vakna kom en sjuksköterska och körde iväg honom för kontrollundersökningar. När hon kom tillbaka var det med besked om att komplikationer uppstått. Rasmus skulle opereras igen. Så där fortsatte det några dagar.

Konvalescensen blev lång. Rasmus fick avbryta sina juridikstudier, men när han väl kom i gång gick det bra. Han var en av de bästa det året han fick sin examen. En tid senare blev han advokat och fick på dansk rekordtid rätt att vara advokat även i hovrätten.

Danske journalister vil gerne have det til at Rasmus blev hjerneskadet. De har været meget påtrængende overfor forældrene. Polvall har ikke meget respekt for den slags opførsel.

Jag har varit journalist största delen av mitt vuxna liv. Jag har aldrig tillhört den kollegiala sorten. Jag anser att en stor del av journalistiken gör mer skada en nytta. Mest relevant för den situation Rasmus befinner sig i är att vad som helst kan skrivas och yttras om honom. Personer med avvikande uHvis ppfattningar när mediedrevet går är chanslösa. Hur det upplevs att vara utsatt för mediernas drev har Mia-Marie Hammarlin skrivit om ”I Stormens öga.” Medieskandaler är övningar i social grymhet, en häxjakt med självutnämnda bödlar.

Polvall tegner et billede af sønnen som er noget andet end mediernes. Hvis medierne begyndte at beskrive ham og de situationer han står i, med større ærlighed, ville også respekten for medierne vokse.

Det kan se ud som om sandheden er blevet noget medierne frygter.