De allra farligaste

Konene og barna til IS-krigere overgir seg i Baghouz 12. mars. Foto: Rodi Said/Reuters/Scanpix

Under en av Försvarsmaktens kurser samtalade jag med en veterankollega som tjänstgjort i Afrika. Han berättade att det farligaste de kunde råka ut för under missionen, var barnsoldater. De var beväpnade och saknade helt mentala spärrar mot att döda, samtidigt som de vuxna soldaterna hade extrema spärrar mot att oskadliggöra dem. Det finns helt enkelt vissa saker en svensk soldat inte gör, och en sådan sak som man inte gör är att skjuta ett barn, även om barnet är berett att döda en.

Att använda barn är inte unikt för Afrika. När jag tjänstgjorde i Afghanistan använde insurgenterna (talibanerna) sig ofta av barn när sprängladdningar skulle grävas ner vid vägarna. Andra gånger valde de att klä ut sig till kvinnor för att ohindrat kunna ta sig fram till sina mål. Insurgenterna var helt enkelt pragmatiska: de ville besegra oss till varje pris och de visste att ett barn eller en kvinna i burka inte skulle bedömas som ett säkerhetshot på samma sätt som en svartmuskig man.

Egentligen är det mycket enkelt. Vi har alla inneboende bilder av hur ondska manifesteras – och de flesta av oss visualiserar sällan eller aldrig ondska genom ett barnansikte. I vår föreställningsvärld symboliserar barn istället oskuld och godhet – barn som kallblodigt mördar är ett tema för skräckfilmer. För en svensk förälder med normal psykisk status är det också fullständigt främmande att offra sitt barns liv för att uppnå ett ideologiskt mål. Insurgenterna å andra sidan såg inga som helt problem med det. Tvärtom! Att dö i kampen mot oss skulle ju garantera det döda barnet en plats i himlen och föräldern skulle få en guldstjärna hos gud.

Våra fiender utnyttjade helt sonika de värderingsmässiga och kulturella skillnader som fanns mellan dem och oss för att skaffa sig ett styrkemässigt överläge.

Det är dessa erfarenheter som gör sig påminda när jag med stigande fascination och oro har tagit del av kampanjerna för att de så kallade IS-barnen (och deras föräldrar) ska välkomnas tillbaka till Sverige. Utrikesdepartementet har inlett ett arbete för att förbereda mottagandetoch var och varannan dag publiceras debattartiklar och ledare som likställer tveksamhet inför att välkomna terrorister med högerextrem rasism. Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattsson menar i en debattartikel i SvDatt vi måste se den större bilden, att barnen inte ärver sina föräldrars brott och att Sverige ska hjälpa hela familjerna till Sverige eftersom barnen lever under mycket svåra omständigheter.

Låt mig vara tydlig med att jag delar Mattssons åsikter så till vida att barnen inte bär skuld för föräldrarnas brott och att även jag av hela mitt hjärta beklagar att dessa barn blir lidande. Men sedan går våra åsikter isär. När jag lyfter blicken och ser den större bild Mattsson efterlyser, stärks jag i min övertygelse att dessa familjer inte på några villkor ska släppas in i landet.

Låt mig förklara mitt ställningstagande.

1. Dessa barn bör, undantaget barn under tre års ålder, liknas vid barnsoldater. Människan föds med förmågan att lära sig känna empati (ett fåtal individer saknar denna förmåga och utvecklar därför psykopatiska eller sociopatiska drag). Det viktiga här är att empati inte är en medfödd egenskap, utan att förmågan att känna empati måste förvärvas genom socialisering. Det barn som inte möter empati och inte får lära sig empati i mycket tidig ålder – utvecklingspsykologin talar om en gräns som går vid tre års ålder – kommer inte heller att bli empatiskt.

De så kallade IS-barnen är uppväxta i familjer som socialiserat dem in i en ideologi som är så djävulsk att de flesta av oss inte kan föreställa oss det. Barnen har socialiserats till att normaliseraslaveri, mord och bestialiska övergrepp. I vissa fall har barnen uppmuntrats att själva mörda (de länkarna tänker jag inte bifoga). De har levt i ett samhälle som hatar vår livsstil, vår frihet, vår religion (eller vår sekularitet) och våra värderingar. De har utsatts för extrema krigshandlingar och de är, i våra västerländska ögon, enormt traumatiserade.

Låt mig vara tydlig: barnen är både förövare och offer, och situationen blir ännu mer tragisk eftersom det är barnens egna föräldrar som med berått mod har utsatt dem för detta djävulska.

2. Sverige saknar helt erfarenhet av rehabilitering av barnsoldater. De länder som har en sådan erfarenhet, som exempelvis Frankrike, har varit kategoriskt negativa till att barnen ska tillåtas resa till Europa. Det handlar självklart inte om att dessa länder vill dessa barn något ont, utan helt enkelt om att ländernas regeringar vet vilka enorma insatser barnen kräver och att även omfattande rehabiliteringsinsatser ofta slutar i katastrof.

Dokumentären Soldier Childbeskriver arbetet med att rehabilitera barnsoldater i Uganda. Barnen kidnappades från sina familjer och hjärntvättades för att sedan användas som soldater i kriget. Filmen visar att det finns hopp, men också enorma svårigheter. Ett normalt liv kan de före detta barnsoldaterna inte få. I bästa fall kan de, efter år av intensiv terapi , avprogrammering och rehabilitering, återförenas med sina familjer och klara av att leva i samhället, men då under övervakning. Många av barnen tvingas av säkerhetsskäl leva resten av sina liv i bevakade läger. De är helt enkelt för farliga för att vara en del av samhället.

Viktigt att notera är att dessa barnsoldater är uppvuxna i normala familjer och socialiserade in i normala värderingar. De har sedan kidnappats och hjärntvättats. Efter kriget väntar familjerna på dem. Trots detta är en stor andel av barnen förlorade.

3. Om Sverige låter de barn som påstås ha svensk anknytning resa till Sverige, måste vi även välkomna deras familjer. De terrorister som redan nu har kommit till Sverige har inte fråntagits vårdnaden av sina barn, trots att ett 40-tal orosanmälningar har lämnats in. Barnen förväntas alltså rehabiliteras och avprogrammeras, samtidigt som de ska uppfostras av samma vuxna som utsatt dem för ett brutalt krig och socialiserat dem in i en bestialisk ideologi. Att en sådan rehabilitering ska lyckas, är inte rimligt att anta.

4. Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) är redan idag under stark stress med årslånga köer på flera platser. Det är inte realistiskt att tro att BUP ska kunna hantera dessa barn och deras föräldrar. Även socialtjänst, skola, barnomsorg och polis, särskilt i de områden terroristfamiljerna nu planeras återvända till, är redan i nuläget på gränsen till sammanbrott. Vilka lärare och pedagoger kommer vilja bära ansvar för dessa och andra barns säkerhet? Vilka socialsekreterare kommer våga fatta beslut om att omhänderta terroristers barn? Vilka föräldrar kommer vara beredda att sända sina barn till förskolor och skolor där det kan finnas barn och föräldrar som ägnat sig åt folkmord?

5. Polisen har redan nu förlorat våldsmonopolet i delar av Sverige. Dessa barn kommer, om samhället inte lyckas rehabilitera dem, att utgöra den perfekta rekryteringsbasen för den organiserade brottsligheten.

6. Avslutningsvis menar jag att den kanske största utmaningen återfinns där denna text tog sin början: i vår instinktiva ovilja och oförmåga att betrakta barn som farliga. Ola Mattsson frågar sig i Rädda Barnens ställningstagande: ”Efter att ha överlevt kriget och det extrema våldet under IS, kommer barnen också att drabbas av en paralyserad byråkrati som betraktar dem som säkerhetsrisker?” Mitt svar är enkelt: Ja.

Det är föräldrarna som aktivt valt att lämna det svenska samhället för att ansluta sig till en bestialisk mördarsekt med en ideologi som har inneburit att offra de egna barnen, bildligt och bokstavligt. Att barnen blir lidande av föräldrarnas beslut, ändrar ingenting i sak. Barn som från tidig ålder har socialiserats in i denna ondska måste betraktas som säkerhetsrisker, hur motbjudande det än känns för oss. De är inte bara farliga – de är de allra farligaste.