Bilde: Prins Eugen Sommarnat ved Tyresø (1895)

I et Sverige hvor masseindvandringens konsekvenser er i ved at gå op for stadigt flere, kan man nu ane en febrilsk omgruppering. Folk som har befundet sig i magtpositioner – både i politik, i pressen eller i kulturlivet, har travlt med at tilpasse sig en ny virkelighed. De prøver at positionere sig i den retning vinden vender uden det kommer til at se alt for påfaldende ud.

Man kan sagtens have disse medløbere mistænkt for ikke at have nogen rygrad overhovedet. At de ikke ejer meninger, som kunne tænkes at komme i konflikt med deres egen karriere.

Fredag fik en tekst af Mikael Sandström stor opmærksomhed. Han har tidligere været Fredrik Reinfeldts statssekretær i de otte år, han var statsminister og har siden været Moderaternas koordinationschef. Han tilhører definitivt magteliten. Her er, hvad han skrev:

Sanningen är att den humana svenska migrationspolitiken är död. Den dog inte på grund av avsiktligt fattade beslut utan på grund av välvilja mot människor som lider och ovilja att se de problem som stor invandring på kort tid för med sig.

(…)

Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.

Sandström er foragtelig

Hvad er det her egentlig – en syndsbekendelse? Det er svært at tage Sandström alvorligt. Han er manden, som var med på hele rejsen – helt fra begyndelsen, men som aldrig sagde et ord om konsekvenserne. Ikke et ord! Ikke før nu, hvor galskaben er gået op for alle, der ikke har ligget i koma de seneste år. Der gives ikke points for at råbe svaret længe efter at facit er kendt. Sandström stiller tilsyneladende sig selv, regeringen, og hele den svenske politiske elite til regnskab.

Tilsyneladende.

For det han i virkeligheden gør er at vaske sine egne hænder. Han forsøger at smyge sig udenom, så han aldrig vil blive stillet til regnskab for sine handlinger og dermed kan fortsætte sit liv i toppolitik. Han fortjener kun foragt.

De sidste dages hellige,der nu har travlt med at rable af sig om, hvad der gik galt under Sveriges gigantiske demografiske eksperiment, tæller efterhånden en række højt profilerede navne. I det, som i mistænkelig grad ligner en koordineret kampagne, har flere i toppen af  Moderaterne på det seneste bekendt deres synder. Det begyndte for et par uger siden, da partisekretær Tomas Tobé tok avstand fra identitetspolitikken og beklagede, at enhver kritik af indvandringspolitikken blev stemplet som racisme.

Nogle dage senere kom M-leder Anna Kinberg Batra og sagde nogenlunde det samme ”Jeg vil ikke tilbage til den gamle politik. Den var ikke bæredygtig.” Og: “Jeg kan godt forstå, at de der blevudskammet fordi de advarede, er vrede og skuffede.”

Man kan indvende, at det er godt, at den forrige regering indrømmer sine fejl. Hvor meget nag skal man lissom bære?

Risikofrit

Det er imidlertid ingen grund til at give syndsforladelse så hurtigt. Helt ærligt: der er gået to år siden valget. Moderaterne ligger dårlig i meningsmålingerne, og det var faktisk socialdemokratene og miljøpartiet, som brød indvandringstabuet sidste år. I dag er det helt risikofrit at sige det indlysende,påpeger politisk redaktør ved Göteborgs-Posten, Alice Teodorescu:

 Det finns ingen trovärdighet i att komma nu, när det är totalt riskfritt, och säga det uppenbara. I min värld är det enda hederliga som kan återuppbygga förtroendet att de som piskade folk till lydnad under Reinfeldt (och som nu plötsligt sett ljuset när det gynnar karriären, liksom det då gynnade karriären att förneka) lämnar sina platser till förfogande. Om M ska ha minsta chans är det just vad som måste ske. Omläggningen av politiken blir annars bara platt.

Vi som sade något offentligt, oftast med invandrarbakgrund, har fått betala ett mycket högt pris. Jag har fått dödshot. Om inte jag hade haft en chef med ryggrad på GP (Göteborgs-Posten, red. anm.) hade jag förlorat jobbet och fått karriären förstörd av alla smutskastningskampanjer som riktats mot mig senaste åren. Jag är så less på ryggradslösheten och lismandet. Det är för fan ett lands framtid ni leker med.

Omkostningerne

Det er landets framtid de gambler med. Teodorescu og mange andre har, som hun skriver, betalt en meget høj pris for at have været i opposition til den rådende indvandrings-eufori. Der er mange sørgelige historier. Folk har mistet deres job, mistet venner, blevet mobbet, kaldt de værste ting. Fordi de brugte deres ytringsfrihed. En uforbeholden undskyldning havde vært på sin plads, men det har vi endnu ikke set skygge  af – heller ikke fra Sandström.

Omkostningerne i forbindelse med indvandringen er enorme, men den største konsekvens, er den demografiske udvikling, hvor svenskerne fortrænges i deres eget land, skriver Tobias Svensson på Tobbes Medieblogg:

Att Mikael Sandström egentlig ikke vill be om ursäkt eller riskera sin noggrant underhållna positionering blir än tydligare:

“De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.”

Och ändå använder du även här idiotuttryck som “rasister, populister och mörkermän” för att demonisera, när du helt har diskvalificerat dig själv från att fördöma någon. Vi får därefter ännu ett exempel på det mest tillåtna beklagandet:

“En av de mest hjärtskärande konsekvenserna av det migrationspolitiska haveriet är att familjer splittras.”

Nej, den mest hjärtskärande konsekvensen är att Sverige raseras, dessutom genom en medveten politik av våra styrande. Familjerna som “splittras” har själva gjort det valet, långt utanför Sveriges gränser. Det är också tragiskt att det fortfarande är så mycket lättare att lyfta fram negativa konsekvenser för migranter än för det egna landet. Som den självgode opportunist han är, beskriver Sandström sedan ett vänstersvar på problematiken, mer utbildning, ett högersvar, lägre löner, och ett populistsvar:

“Populistsvaret är knappt ett svar, utan snarare en protest, som går ut på att huvuddelen av dem som i dag har uppehållstillstånd men inte är medborgare inte ska få vara kvar i Sverige. Det finns inga förslag på hur de faktiska problem som vi står inför ska hanteras och inte heller på hur denna massiva utvisningspolitik skulle kunna genomföras.”

Nonsens. De som här kallas populister är precis samma människor som uppenbarligen har haft rätt hela tiden och med vars politik situationen inte ens skulle ha uppstått. Det är förstås inte heller omöjligt att genomföra “denna massiva utvisningspolitik”, vilket som alltid kan göras genom administration och polishandräckning. Om nu dagens polisresurser skulle vara otillräckliga, får vi väl sätta upp en milis som sköter själva tvånget när ett sådant behövs.

Læs gerne Sandströms artikel, den er ikke dårlig. Meget af det han skriver er velformuleret og indeholder flere præcise observationer. Problemet er bare, at mange andre for længst har formuleret denne kritik, og har måttet betale en meget høj pris for det. Det koster intet for Reinfeldts håndlangereat fremsætte den kritik nu.

De goda föresatserna och haveriet utan återvändo

Den moderate opportunisten