Edith Södergran (1892-1923)
Sølvgelatinkopi i Svenska litteraturselskapet i Finland.

Mange av hennes fotografier er bevart, og dette selvportrettet er etter alt å dømme tatt ved Waldsanatorium i Arosa i Sveits, som ble drevet som sanatorium i årene 1910-1932, senere i bruk som hotell (artikkelen finnes bare på tysk). Det er dette sanatoriet som beskrives i Thomas Manns (1875-1955) roman Der Zauberberg (1913-24) i norsk oversettelse Trollfjellet (1957, noe forkortet, i 2002 fullstendig).

Edith Södergran ble som barn smittet av tuberkulose, og i noen år hadde familien råd til å sende henne til sanatorier i Sveits, både i Davos og i Arosa. I flere av hennes dikt fra denne tiden kan det spores inntrykk fra alpelandskapene.

Landet som icke är är finner vi i diktsamlingen med samme navn, som ble redigert av venninnen Hagar Olsson (1893-1978) og utgitt posthumt  i 1925.

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.

Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar
och alltid skall älska.

Samlingen avsluttes med Ankomst till Hades

Se här är evighetens strand,
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.

Död, varför tystnade du?
Vi äro komna långt ifrån
och äro hungriga att höra,
vi hava aldrig haft en amma
som kunnat sjunga såsom du.

Kransen som aldrig smyckat min panna
lägger jag tyst till din fot.
Du skall visa mig ett underbart land
där palmerna höga stå,
och där mellan pelarraderna
längtans vågor gå.

Paul Barton spiller Jean Sibelius‘ Romans i Dess-dur op. 24 nr 9 (1901)