Foto: Joachim Bago
”Vänta bara när svensken får nog! Då ska du få se…”. Så har det låtit allt oftare under de senaste tio åren i Sverige. Senast i morse mötte jag åsikten att ”snart” kommer svensken att vakna, och då blir det inbördeskrig. Det finns tydligen en punkt när det svenska folket ska släppa fram sin inre, slumrande viking, gå ut på gatorna, kasta månglarna ur riksdagshuset och göra revolution.
Apropå revolution. I Frankrike pågår just nu en generalstrejk som lamslår i praktiken alla delar av samhället. Strejken, som kan komma att pågå till jul, är fransmännens sätt att protestera mot en omstridd pensionsreform som innebär att de idag 42 olika pensionstabellerna sammanställs till en enda. President Macron gick till val med reformen som ett vallöfte, men när det ska infrias så briserar landet. Så går det till i Frankrike. När den svenska regeringen försämrar för landets medborgare, till exempel genom att bryta sitt vallöfte om bensinskatter eller höja pensionsåldern, skrivs det på sin höjd ett antal upprörda Facebook-inlägg eller blogg-texter (som den här). Men det händer inget. Inte ens när vi får veta att hundratals miljarder av våra skattepengar slarvats bort med regeringens goda minne, händer något. Vi vet att terrorister vandrar på gatorna, att tullen inte kan stoppa utförsel av stöldgods, att skattepengar går till extremistiska organisationer. Våra barn rånas och våldtas. Reaktion? Nej. Inte i Sverige.
För en tid sedan publicerade Helsingborgs Dagblad en insändare från en pappa, vars tolvåriga dotter blivit rånad på väg hem från skolan. I texten konstaterar pappan: ”Men jag kan inte låta bli att fundera… Om alla hade reagerat med att banka skiten ur rånare så hade vi troligtvis inte haft dessa av problem.” Självklart är det så, och i princip alla andra samhällen så är det exakt vad som skulle ha hänt: Den skötsamma och samhällsvärnande allmänheten hade gått ut för att banka skiten ur rånare, våldtäktsmän och terrorister. Men det händer inte i Sverige. I Sverige protesterar vi inte. Svensken står passiv och oförmögen att agera. Folket har blivit impotent, i ordets rätta bemärkelse. Vi gör inte revolution, trots att vi idag har mycket goda skäl att kasta makten från sina taburetter. Hur i hela friden har det kunnat bli så här?
Ur de senaste månadernas nyhetsflöde framträder bilden av ett land som är så i grunden vanskött att det är svårt att inse omfattningen. Just omfattningen av problemen kan mycket väl vara en del av medborgarnas handlingsförlamning – allt är för stort, för galet, för otroligt för att kunna hantera. Den som försöker få en helhetsbild löper stor risk att förlora förståndet och därför skärmar man av. Men jag menar att det finns många fler faktorer som samverkar för att möjliggöra den uppgivenhet och passivitet som det svenska folket möter samhällsförändringarna med. Självfallet finns många fler punkter än jag tar upp nedan och mycket mer skulle kunna skrivas under varje punkt, men även om detta är ett mycket långt blogginlägg är det ingen avhandling.
Låt mig börja med en klassiker gällande den svenska mentaliteten. Det påstås ofta att svenskens passivitet beror på att vi är fredsskadade. Så är det med största sannolikhet. Tills helt nyligen befann sig konungariket Sverige i ett avlägset och kylslaget hörn av den civiliserade världens utkanter. Det har välsignat oss med sekler av fred och säkerhet, men det har också pacificerat oss så till den milda grad att de flesta av oss har förlorat förmågan att identifiera möjliga hot och, vid behov, försvara oss själva och våra familjer.
Sverige som stat har prioriterat förhandling och kompromisser för att undvika väpnade konflikter, även när det inneburit att landet agerat moraliskt förkastligt. Tiden runt andra världskriget bjuder talrika exempel på sådant agerande, när Sverige under Per Albin Hansson utbildade tyska nazister i rasbiologi, nekade flyende judar tillträde till Sverige, tillät tysk permittenttrafik och genomförde den så kallade baltutlämningen. Våra grannländer agerade annorlunda och fick betala ett högt pris. I gengäld är norsk, dansk och finsk mentalitet idag annorlunda än den svenska, på så sätt att det existerar en allmän medvetenhet om krigets fasor, risken att förlora det man har och vikten av att strida för sin familj, sin frihet och sitt land.
Denna mentala inställning och faktiska beredskap att, om det krävs, försvara sig genom väpnad kamp, har i praktiken gått förlorad i dagens Sverige. Istället har en orealistisk syn på trygghet växt fram. Svensken i allmänhet har svårt att tänka sig att det vi har idag kan gå förlorat, att det faktiskt kan komma en dag när du måste ta dina barn vid handen och lämna allt du byggt upp bakom dig. ”Nej, sånt händer inte i Sverige!” är en vanlig kommentar. Svält, flykt och nöd är sådant som bara händer andra, i andra länder. Sverige förutsätts, som genom en naturlag, förbli tryggt och stabilt oavsett hur variablerna förändras. Men allt kan ändras över en dag. Tror du mig inte, så fråga närmaste person från det forna Jugoslavien.
Eftersom Sverige kunde hålla sig utanför två världskrig och därför dra stora fördelar av en kraftfull tillväxt, har en extrem tilltro till statens förmåga växt fram – eftersom det går så bra för Sverige, så måste ju Sveriges ledning vara ytterst kompetent. För att förenkla tillvaron har vi ingått det så kallade samhällskontraktet, där vi genom våra skatter betalar staten för att staten ska bygga upp det gemensamma samhället och garantera oss livets nödtorft, som exempelvis boende, sjukvård och mat för dagen. Samhällskontraktet har även inkluderat statens ansvar för försvaret av medborgarna, både vad gäller att upprätthålla säkerheten vid landets gränser så att ingen utomstående har kunnat stjäla det vi gemensamt byggt upp, och säkerheten inom landets gränser så att vi inte behöver beväpna oss när vi går till ICA eller montera skampålar på torgen.
Så i vilkas händer har vi lämnat makten? Den enskilt viktigaste process som pågått sedan sent 60-tal är den långa marschen genom institutionerna. Uttrycket myntades 1967 av den tyska studentaktivisten Rudi Dutschke, som hämtat sin inspiration från den italienske kommunisten Antonio Gramsci. Målet är att genomföra ett socialistiskt maktövertagande, inte genom plötslig revolution utan genom ett långsiktigt övertagande av samhällets alla institutioner – media, försvarsmakt, utbildningsväsende, myndigheter, sjukvård, kyrka, socialtjänst, rättsväsende… Denna långa marsch har pågått under ett halvt århundrade och får idag anses i princip fullbordad. Utvecklingen i Sverige hade nämligen varit omöjlig om inte en betydande del av svensk myndighetsutövning hade präglats av en socialistiskt ideologisk aktivism på arbetstid, där känslor, värdegrund och den egna övertygelsen om vad som är gott trumfar fakta och uppdrag. Dessa tjänstemannaaktivister är förödande för Sverige. De kan underminera varje politiskt beslut som anses värdegrundsstridigt och se till att det inte får genomslag.
Ett av de tydligaste exemplen på genomslaget hos denna långa marsch, är att de tre statsmakterna (regering, riksdag och media) allt oftare framstår som en och densamma. DÖ och JÖK har i praktiken avskaffat den politiska oppositionen och relativiserat valresultatens betydelse. Etablerad media uppfyller inte sin granskande funktion men agerar gärna megafon åt de makthavare och organisationer som överensstämmer med journalisternas egna ideologiska övertygelser. Ett annat tydligt exempel är att det blivit alltmer uppenbart att stat och myndigheter inte längre prioriterar de egna medborgarnas väl och ve. Istället får medborgarna ställa sig sist i kön och stilla betrakta hur främmande människor, som inte har bidragit till att bygga upp det gemensamma, gå före i köer till bostäder, bidrag och arbete. Gemene man finner att den välfärd som generationer av svenskar strävsamt har byggt upp, nu delas ut på ett globalt smörgåsbord – utan att svensken har tillfrågats. En egen bostad förvandlas till lyx. Arbetslösheten ökar. Bidragssystemen läcker skattebetalarnas pengar. Tryggheten försvinner. Terrorister och våldsmän tillåts vandra fritt på våra gator. Sverige toppar statistiken för både våldtäkter och sprängningar. Staten kan inte ens ingripa när utländska stöldligor för sitt byte över landets gräns. När staten inte längre förmår (eller vill?) leverera det skattebetalarna betalar för, samtidigt som staten fortsätter att kräva in pengarna (och faktiskt kräver ännu mer pengar) kan medborgaren inte göra annat än att konstatera att samhällskontraktet är brutet.
Så långt den samhälleliga situationen. Oförmågan till protest och försvar har förvärrats ytterligare genom att vi under de senaste decennierna har sett en genomgående feminisering av samhället och en idealisering av det feminina. Jämställdhet med lika möjligheter och skyldigheter för alla oavsett kön är en självklarhet, men här talar jag om något annat: Pendeln har svängt så till den milda grad, att vi har gått från ett kvinnoförtryckande samhälle till ett samhälle där maskulina egenskaper nedvärderas till den grad att de helst ska ersättas med feminina. Män beskrivs som kollektivt onda – ”vi förutsätter att alla män är våldtäktsmän” som Vänsterns Linda Snecker uttryckte det i Riksdagens plenisal – och att vara pojke innebär att tidigt få lära sig att man är bärare av denna kromosombundna arvsynd. För att accepteras måste det manliga förkastas, och det inkluderar även ett förkastande av den manliga styrka som krävs för att försvara sin familj.
Bilden av mannen som kollektivt ond, kolliderar ibland med den just nu allra klarat lysande stjärnan på värdegrundens himlavalv, nämligen identitetspolitiken. I landet som har upphöjt felskrivningen ”allas lika värde” till dogm, är inget så viktigt som att dela upp människor efter etnicitet, ursprung, pigment, kön, sexuell identitet, ålder, religion, [valfritt] – och bedöma personerna primärt utifrån dessa egenskaper.
Trots att identitetspolitiken i sin grund är rasistisk, håller den landet i ett järngrepp. Något av det mest motbjudande med identitetspolitiken är att den förhindrar människor från att betraktas som likvärdiga individer. Det är de låga förväntningarnas rasism – den mörkhyade/invandraren/muslimen/[you name it] förutsätts inte kunna ta ansvar över sina handlingar utan behandlas som mindre vetande, en omyndig som måste tas omhand. Den som enligt identitetspolitiken betraktas som ett svagt offer får därför inte bestraffas, vilket har lett till att våldsmonopolet har tagits över av kriminella i många områden. Dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson angav tonen när han bemötte mordet på en ung kvinna på ett HVB-hem i Mölndal för snart fyra år sedan med att ömma för mördaren. Men när gärningsmannen blir ett offer, läggs skulden på den som utsatts. De verkliga offren negligeras, deras lidande relativiseras och deras behov av stöd och upprättelse uteblir.
När samhällets agerande alltmer strider mot det som majoriteten skötsamma medborgare anser rätt och riktigt, börjar individen att fundera på sin egen mentala status. Jag har skrivit om det tidigare, läs exempelvis min text om Zersetzung här. Lägg till detta den av aktivister så bejublade normupplösning som förhindrar individen från att skapa sin en trygg identitet. Det finns inga (svenska) traditioner värda att bevara, ingen (svensk) historia att vara stolt över. Män kan menstruera och kvinnor bli pappor. Skolan fokuserar på att lära ut värdegrund och värderingar och lämnar faktakunskapen därhän. Den psykiska ohälsan växer och köerna till barnpsykiatrin är rekordlånga. Inom politikens värld är det snabba ryck – samma åsikter som för ett år sedan var rasistisk populism när de kom från SD, är nu ansvarstagande eftersom de kommer från S.
Genom dessa ideologiskt minerade farvatten ska den svenska skattebetalaren navigera i sin vardag. leva sitt liv och bära sin arbetsbörda, för systemet måste ju finansieras. Här kommer vi in på den punkt som kan vara den största anledningen till att revolutionen uteblir: Den svenske skattebetalarens privatekonomi. Beaktat de faktorer vi behandlat hittills, hade pappan till den rånade tolvåringen med stor sannolikhet bestraffats betydligt hårdare än rånaren om han faktiskt hade gått ut och ”bankat skiten ur rånaren”, och hade han dömts till fängelse hade familjen troligtvis fått gå från hus och hem. En pappa som faktiskt agerade mot ett gäng som kastade sten på hans son, dömdes nyligen att betala 25 000 kronor i skadestånd till stenkastarna. En hämndlysten pappa måste därför väga behovet av hämnd mot risken att få sin (och sin familjs) ekonomi och framtid tillintetgjord.
Det är en gammal sanning att den arbetare som hålls upptagen med att överleva, varken har tid eller ork att göra revolution. Att maximera det totala skattetrycket så att skattebetalaren stiger upp tidigt, arbetar heltid (och inte sällan har extrajobb för att klara räkningarna), lämnar barnen till staten, ägnar fritiden åt måste-sysslor och är belånad upp över halsmandlarna är maktens bästa garanti för att upprätthålla status quo. Champagnesocialisterna på Östermalm och i Äppelviken har både tid och energi, men ser inte behovet av förändring eftersom de själva inte (ännu) drabbats. Istället fortsätter de att twittra dikter som sjunger planekonomins lov och kalla all kritik mot systemet för hat, hot, rasism och populism. Dessa beskyllningar har sällan förankring i verkligheten, och skulle kunna falla platta till marken om det inte var för den omtalade svenska konsensusmentaliteten. Eftersom svensken har drillats sedan barnsben i att staten har rätt, kommer den som agerar i strid med de av staten påbjudna åsikterna att betraktas som avvikande och därmed viktig att markera avstånd till. Genom att fördöma andras vantro, bevisar man sin egen renlärighet. Signalpolitiken är tydlig – kan en sådan person som Leif Östling få sparken för att ha talat öppenhjärtigt i en intervju, kan vem som helst drabbas. Östling har dra-åt-helvete-kapital så det räcker, men det har inte medelsvensson. Den som drabbas kan inte räkna med att få någon medkänsla eller hjälp, så länge som den är etnisk svensk och därmed per automatik privilegierad enligt identitetspolitiska riktlinjer.
Sammantaget är min uppfattning att alltfler människor i Sverige är rädda, trötta, vilsna och uppgivna. Man sörjer det Sverige som en gång var, och försöker hitta en trygg punkt i det Sverige som är. Man vågar inte protestera och vet inte hur man gör. Visst kan vi rösta vart fjärde år, men valresultatet har ingen betydelse i praktiken när allianser bryts och skapas. Vi är i händerna på makthavare vars prioriteringar och mål är annorlunda än de flesta skattebetalares. De flesta svenskar (oberoende av hur länge vi vistats i landet) prioriterar en lugn och trygg vardag där familjen kan må bra, samtidigt som politiska aktivister strävar efter att till varje pris realisera drömmen om ett socialistiskt, mångkulturellt utopia. Aktivister i alla läger skambelägger den som inte jublar över samhällsutvecklingen, men bosätter sig själva på behörigt avstånd från problemen de skapat. Den svensk som vill lämna landet, finner att ekonomin inte räcker för att ta sig härifrån. I det läget går det inte att samla kraft till protester, varken för att freda sig själv, sin familj eller nationen. Då inträder oförmågan – impotensen – och i den stunden är vi utlämnade. Då slutar vi att agera när våra barn rånas, när våra föräldrar svälter eller när vi själva inte längre vågar röra oss fritt på gator och torg. Då sätter bara fantasin gränser för vad som kan hända, och vad vi än tror så är det ännu en lång väg kvar mot botten.
