Hur förklarar jag kulhålen för min femåring?

”Förändra inget, då vinner de!” ”Det bästa vi kan göra är att leva våra liv precis som vanligt!” Så har det låtit varje gång vi drabbats av det som på nyspråk kallas för skjutningar och sprängningar, det vill säga dödligt våld på våra gator och torg.

Händelser som för ett par decennier hade toppat tidningarnas löpsedlar i månader, ägnas nu knappt en notis. Nästa dag finns ju någon ny incident att rapportera. Att skjuta sin motståndare, eller för den del spränga dennes hem eller affärsverksamhet, har blivit gängse konflikthantering inom det som på samma nyspråk kallas för grupperingar. Vilka gemensamma nämnare som förenar dessa grupperingar lämnas oftast till vår fantasi. På samma presskonferenser där vi uppmanats att ”leva som vanligt” har vi även fått höra att det inte finns anledning till oro eftersom allt handlar om ”interna uppgörelser”.

Under många år har det fungerat ganska bra, eftersom skjutningar och sprängningar – precis som hedersvåld och religiös extremism – har varit något som endast drabbat sådana geografiska områden där herr och fru Medelsvensson ytterst sällan uppehåller sig. Men nu har något hänt. Det kryper närmre.

För fem år sedan valde jag att lämna Malmö, en stad jag på många sätt älskar mest av alla städer men inte vågar låta mina barn växa upp i. Men min yngste sons pappa bor kvar i Malmö och därför är ju sonen där med jämna mellanrum.

Det har inte ens gått ett år sedan tre personer sköts till döds och ytterligare tre skadades, utanför just den port där min son bor när han är i Malmö. Automateld, hundra meter från polishuset, mitt i centrala Malmö, klockan åtta en junikväll. Tack och lov var min son inte där den dagen, men frågorna kom när han kände igen huset i nyhetsrapporteringarna. De kulor som missade sina mål slog genom glasen eller in i fasaden. Hålen fanns kvar länge, och gav upphov till samtal jag aldrig trodde att jag skulle behöva ha.

”Mamma?”
”Ja?”
”Varför är pappas hus på teve?”
”—”
”Varför är det hål i huset?”
”Eeeh… Jo, de har varit farbröder som har skjutit där…”
”Varför?”
”—”
”Är dom döda nu?”

I natt sov min son i sin säng när en sprängladdning detonerade ett kvarter bort från honom, på Drottninggatan i Malmö.

Väggar med kulhål, söndersprängda butikslokaler, avspärrningsband och utbrända bilvrak. Så ser den normala gatubilden ut för allt fler barn. Inte bara ”de andras ungar” i den segregerade och socialt belastade förorten – utan våra egna barn, den välmående svenska medelklassens barn på Södermalm, i Aspudden, Tyresö, Vellinge… Den krassa verkligheten är att ingen längre går säker. Ungdomar våldtas, rånas och misshandlas dagligen. Vissa har mist sina liv. Offren faller snart i glömska, det händer ju så mycket och det brukar ju heta att de ju bara var på fel plats vid fel tid. Jag hoppas vid Gud att mina barn aldrig någonsin befinner sig på fel plats vid fel tid. I natt spränges en restaurang en kvarter från min son. Vad händer nästa gång? Hur ser marginalerna ut då?

I skrivande stund är min femtonåring på födelsedagsfest hos en kompis. Restaurangen ligger femton minuters promenad bort och det är ljummen vårkväll. Hade jag bett mina föräldrar att hämta mig under de förutsättningarna, hade jag beordrats att gå eller cykla. Trettio år senare hämtar jag min son med bil vid dörren, under inga omständigheter får han gå eller åka kommunalt.

Imorgon kommer min femåring hem från Malmö. Då kommer frågorna, frågor som jag förväntas kunna svara på. Så hur ska jag svara, kära svenska politiker? Hur ska jag förklara för min femåring varför han väcks av detonationer när han sov? Hur förklarar jag kulhålen i fasaden för honom? Hur ska vi kunna leva som vanligt under dessa nya förutsättningar? Är det ens möjligt? Och om det inte är det – vad väntar oss längre fram?