Pernille Skipper. Foto: Twitter

I går bragte B.T. Metro et to siders portræt af Enhedslistens Pernille Skipper. Man hører om hendes personlige interesser, hvordan Irak-krigen vækkede hende politisk, og om hendes engagement i elevrådet. Ikke et ord om hendes aktiviteter i Socialistisk Ungdomsfront (SUF), og absolut intet om hendes medlemskab af trotskistiske Socialistisk Arbejderparti (SAP). Tidligere i dag kunne man på TV2 News høre et portrætlignende interview med socialdemokraten Pernille Rosenkrantz-Theil, og helt på samme måde – intet om hendes engagement i Globale Rødder (Læs: Antifascistisk aktion) og kun overfladisk en henvisning til hendes fortid i Enhedslisten.

Ingen fjende til venstre, så røde kan næsten per definition ikke have en problematisk side. Omvendt med højrefløjen, hvor medierne ikke rigtigt har interesseret sig for Rasmus Paludans politiske fortid i Radikal Ungdom (RU) og Folkebevægelsen mod EU. De har måtte grave i eventuelle psykiske problemer, seksualitet og familiære relationer. Helt uhørt, efter normale danske standarder.

Kronikken herunder af journalist Tomas Polvall er yderst interessant, ikke blot fordi det er trykt i en svensk avis. Men fordi han er far til Rasmus Paludan, og i modsætning til Paludans alternative lillebror ikke bærer ved til hetzen. Fra Kristianstadsbladt.se.

“En dag när jag cyklar svänger jag in på gatan där min äldste son Rasmus bor. Han kan inte bo hemma. Det har jag läst om i tidningen. Han riskerar att mördas då. Jag ser upp mot hans lägenhet. Jag hjälpte honom med flytten.

Med tanke på att han blivit överfallen vid flera tillfällen och är mordhotad kunde man kanske tänka sig att de som hotar honom kritiseras för sin kriminalitet. Det görs inte. Det är min son som kallas kriminell och annat nedsättande. ‘Paludan hjärnskadad’ var rubriken i en dansk tidning. När jag såg den trodde jag att terroristerna överfallit honom, men historien var mer än tio år gammal.

… Konvalescensen blev lång. Rasmus fick avbryta sina juridikstudier, men när han väl kom i gång gick det bra. Han var en av de bästa det året han fick sin examen. En tid senare blev han advokat och fick på dansk rekordtid rätt att vara advokat även i hovrätten.

… Orsaken till att Rasmus Paludan är mordhotad och att han förföljs är att han demonstrerar mot islam på ett provokativt sätt. Han säger att Koranen är en skitbok och att profeten Muhammed var en pedofil och mördare. En del muslimer tycker illa om att höra det och hotar att döda honom.

När han demonstrerar bränns bilar, skyltfönster krossas och sten kastas mot polisen. De som ställer till oroligheterna skickar ett tydligt budskap. Håna inte islam. De har nästan lyckats tysta obekväma kritiker. Sedan mordförsöken på Muhammedtecknarna och Lars Vilks har ytterst få i Norden hånat och förlöjligat islam.

Provocerande, ironiska och hånfulla texter, bilder och teckningar är en del av yttrandefriheten. Det finns massor av sånt i danska tidningar. Tidningen Politikens läsare har under många år kunnat glädja sig åt massor av tuffa teckningar. Två av de mest karikerade personerna i Politiken när Muhammedteckningarna publicerades var Pia Kjærsgaard och Anders Fogh Rasmussen. Kjærsgaard avbildades som råtta, häxa och forntidsödla. Statsminister Fogh Rasmussen tecknades som en stenåldersman med en påk i handen. Karikatyrerna av danska politiker var mycket elakare än teckningarna av Muhammed.

Kände Kjærsgaard och Fogh sig förödmjukade, provocerade och kränkta? Mycket möjligt, men de accepterade yttrandefrihetens spelregler. Det mest uppenbara under krisen var att de styrande i många muslimska länder inte gjorde det. De krävde att Jyllandsposten skulle be om ursäkt. De tyckte att tidningen borde rådfrågat muslimska organisationer före publiceringen. De ansåg att Jyllandsposten var ansvarig för ambassadbränningarna, upploppen och morden.

Jag har varit journalist största delen av mitt vuxna liv. Jag har aldrig tillhört den kollegiala sorten. Jag anser att en stor del av journalistiken gör mer skada en nytta. Mest relevant för den situation Rasmus befinner sig i är att vad som helst kan skrivas och yttras om honom. Personer med avvikande uppfattningar när mediedrevet går är chanslösa. Hur det upplevs att vara utsatt för mediernas drev har Mia-Marie Hammarlin skrivit om ‘I Stormens öga.’ Medieskandaler är övningar i social grymhet, en häxjakt med självutnämnda bödlar.“