For å håndtere “problemene” i et samfunn hvor allmenn verneplikt er avskaffet, har vesteuropeiske stater spesialstyrker med høy kompetanse og høy slagkraft. Under angrepet på Charlie Hebdo i januar 2015 kunne man for første gang merke at befolkningen hyllet spesialpolitiet som drepte terroristene. De, ikke politikerne, var folks helter.

De förändringar som Europa har genomgått de senaste decennierna är enorma. Den stora och icke-upphörande invandringen från muslimska länder har skapat en ny konfliktlinje genom de europeiska samhällena. De mest tongivande representanterna för de muslimska grupperna visar liten eller rent av ingen vilja till anpassning till våra samhällens normer och kultur. I de s.k. ”utanförskapsområdena” växer laglösheten och distansen till majoritetssamhällena, genom ett till synes märkligt, men vid eftertanke kanske ändå inte så märkligt (1), samförstånd mellan områdenas religiösa och dess kriminella. Röster har redan höjts i Frankrike om att dessa områden borde bli, inte bara de facto självstyrande, utan även de jure. Än är det dock få som lyssnar på sådana defaitistiska röster.

Problemet kvarstår dock, att vi idag inte har någon som helst lösning på problemet ”Islam i Europa”. Klyftan mellan den muslimska befolkningen i Västeuropa och värdkulturerna vidgas allt mer för varje ny generation (2), samtidigt som befolkningsprognoserna indikerar att den muslimska minoriteten kan bli en majoritet inom en inte så avlägsen framtid. Detta är redan ett faktum i många stora städer i Europa. Med en växande andel av befolkningen så växer också kraven på oss att anpassa oss till islam. Terrordåden agerar påminnelser till oss om hur det blir om vi inte accepterar och böjer oss. Allt för många är tyvärr allt för böjbara!

Vad väntar i Europas framtid? Är vägen redan utstakad , eller kan någon göras? Min avsikt är att verka inom demokratins ramar. Opinionsbilda så mycket jag kan och om jag får möjlighet, verka som politiker, mot denna utveckling. Samtidigt är det många som anser att mer radikala metoder tarvas. Jag misstänker att vi kommer få se mer av denna varan, om inte folkopinionen svänger snart. Således, till dagens ämne: Militära statskupper!

Militära kupper i Europas framtid?

Frågan är berättigad. Kommer hemliga militära, eller militär-politiska, etablisemang ta makten i europeiska länder i framtiden, som en sista utväg ur en till synes desperat situation? Min bedömning är att det är fullt möjligt. Som jag ser det så kommer dessa militärer/etablisemangspolitiker gå igenom följande tre steg: 1) Medvetenhet om problemet 2) Viljan att agera politiskt 3) Viljan att agera militärt.

1) Medvetenhet om problemet:

Schweiz ÖB, André Blattmann, varnade i en julkrönika 2015, för att Europa står inför ett inbördeskrig. Social oro, orsakat av invandringen och spänningar orsakade av terrordåden, menade han, skulle leda till ett europeiskt inbördeskrig mellan muslimer och kristna. Han jämställde dagens situation med den innan världskrigen och manade schweizarna att förbereda sig på ”krig, kriser och katastrofer”.

Den följande sommaren, i juli 2016, kom nästa uppseendeväckande uttalande, när Patrick Calvar, chefen för Frankrikes säkerhetstjänst DGSI, varnade för att ”Vi är på randen till ett inbördeskrig”. Han fortsatte med att säga att ”Jag tror att en konfrontation (”mellan muslimer och högerextrema grupper”) kommer äga rum. Ett eller två terrordåd till och det kommer ske.” Han varnade för att Frankrike kommer förvandlas till ett okontrollerbart land där alla beväpnar sig för att skapa rättvisa och följer upp med att säga att det är det här som är ämnet som oroar när han talar med kollegor och att en beslutsamhet finns att skaka fram resurser för att ta itu med problemet.

I oktober 2018 avgick Emmanuel Macrons inrikesminister sedan valet sommaren -17, Gerard Collomb. I sitt avskedstal varnade han för ett kommande inbördeskrig i Frankrike! Han säger att läsandet av de dagliga polisraporterna var en nedslående övning. Slutsatsen var att folken inte längre vill leva tillsammans. En tuff insikt för en socialist. Han säger således att han inte vill se mer migration till landet. Insikten att folken i Frankrike strider mot varandra och att ”det blir allt mer våldsamt” dem emellan, har tagit död på alla tankar om ”vivre-ensemble” (”leva tillsammans”).

På frågan om ”när”, så blir svaret; att ”efter 5 år från idag, så är situationen irreversibel. Ja, vi har fem, sex år år.”

Sådana här uttalanden låter troligen helt absurda i svenska öron, men det beror på att vi befinner oss i en mediabubbla. Inget av detta rapporteras vidare till de svenska tittarna.

Atmosfären i en del kretsar har blivit defaitistisk. Professor Christian de Moline har föreslagit att landet ska delas upp i en muslimsk och en kristen del, för att undvika det öde som förutspås. Alla är dock inte lika undflyende. En del börjar istället nära tankar på handling.

2) Viljan att agera politiskt:

Kort efter att Macron tillträtt, i juli 2017, uppstod en konflikt mellan honom och landets ÖB, General Pierre de Villiers. Villiers kunde inte acceptera besparingarna på en redan pressad försvarsmakt pch deklarerade att han inte kunde garantera landets säkerhet. Således tvingades han bort! Han lämnade sitt kontor till soldaternas hurrarop.

Nästa uppseendeväckande steg togs nyligen, under decembers protester av Gula västarna mot Macrons maktfullkomliga styre. Många av de ledande figurerna bland gula västarna började ropa på general Villiers att ta över. Att han helt enkelt skulle tvinga bort Macron med våld. Det är i oroliga tider som tanken om den starka mannen dyker upp. Det förvånar mig inte det minsta att folk, i den desperation de känner, anser att detta är den enda utvägen. Mannen på gatan ser, med en del grund, det politiska systemet som riggat och inget som någonsin kommer brukas till deras fördel. På senare år har en växande andel börjat tvivla på demokratins förmåga att räta ut frågetecknen.

Enligt en undersökning publicerad av Pew Research i 2017, så kan vi se, om vi nu fokuserar på Frankrike som utgör epicentrum för denna utveckling, att bara 35 % är fasta i sin tro på demokratin. I Frankrike och Sydeuropa är många missnöjda med hur demokratin fungerar. I de arga böndernas hemland är siffran 65 % (jämfört med Sveriges 20 %). Blott 17 % tror att landets regering gör vad som är bra för landet. Detta påvisar en grundläggande systemskepticism som finns över partigränserna, vilket vi kan se bland de gula västarna idag. Där samlas både vänster och höger i sitt hat mot vad de ser som de förtryckande klasserna. Den revolutionära ådran går inte ur, men djupare kulturella mönster förklarar en hel del, vilket jag tidigare har skrivit om.

Hela 18 % tycker att demokratin är direkt dålig som system och 44 % anser att det hade varit bättre för landet att om den folkvalda regeringen ersatts av en grupp opolitiska experter (lycka till att hitta dem). Här ligger Sverige faktiskt inte långt efter med sina 40 %! Och, för att komma till poängen, i Frankrike, Napoleons hemland, vill hela 17 % ha en militärregim istället för demokratin. Lika många som idag stödjer presidenten. Siffran stiger när man korrigerar för lägre utbildning. Drygt var femte av gula västarna stödjer alltså tanken om Villiers och en majoritet av dem är skeptiska till demokratin och vad den gör för dem, utan att dra den tanken hela vägen fram. Grogrunden finns alltså där. Väger man in ålder, så finns det andra undersökningar, här hemifrån, som visar att ca 30 % av 18-29-åringar inte avfärdar tanken om en stark ledare.

I Kölvattnet av protesterna mot Macron kom steget som många, trots detta, häpnade inför. Tio generaler, en amiral och en fd försvarsminister författade ett öppet brev, där de anklagade president Macron för landsförräderi.Anledningen var påskriften på FN:s Migrationsavtal. Brevet, vars huvudförfattare var den islamskeptiska generalen Antoine Martinez, riktade anklagelsen att Macron underminerade den nationella självständigheten och visade således förståelse för de gula västarnas raseri. Generalerna skriver att det var fel att skriva på avtalet utan ens en debatt, då 80 % av fransmännen vill begränsa migrationen.

Frågan som uppstår är: Hur lång tid tar det tills att generaler som dessa, tillsammans med personer inom polis- och säkerhetssektorerna, anser att det är deras plikt att rätta till en situation där politikerna inte utför folkviljan, samtidigt som de själva kanske har dragit slutsatsen att landet, ja hela kontinenten är på väg mot inbördeskrig? Det är tyvärr till denna punkt som det politiska etablissemanget har fört oss, genom sitt förakt för vanligt folks vilja och som vi kan se i vårt eget land, folkets faktiskt lagda röst. Som en demokrat, så smärtar det att vi kanske snart är vid den punkten att detta steg kan komma att tas.

3) Viljan att agera militärt:

Ja, vi befinner oss troligen bara i förstadiet av detta tredje steg i processen, men egenligen vet vi väldigt lite om vad som sägs bakom stängda dörrar. En nyhet, som sannolikt väldigt få svenskar känner till och som var den som fick mig att skriva denna artikel, slog ner som en bomb i november förra året (3,4)! Vad var det då för nyhet som var så anmärkningsvärd?

Jo, att Tyskland i november avslöjat ett nätverk av tyska elitsoldater och utlandsveteraner som planerade sin hämnd på inre fiender. Organisationen fick ett rejält tillskott under 2015, när Merkel öppnade gränserna, och bestod nu av 200 soldater. Säkerhetstjänsten trodde först att det var fantasier, innan de fick ett erkännande av en flygvapenmajor. Soldaterna, varav många hörde till det tyska SAS, anti-terrorstyrkan KSK, planerade för något som de kallade ”Dag X”, när lag och ordning kollapsat i landet, vilket de bedömde ligga i den nära framtiden. På ”Dag X” skulle de avrätta ett stort antal uppfattade inre fiender, såsom partiledaren för det gröna partiet Claudia Roth, ledaren för vänsterpartiet, en fd president och utrikesministern Heiko Maas och en serie andra vänsterpolitiker. Dessa personer skulle föras till en plats och massavrättas. Vad nästa steg var är oklart och vi får väl inte veta heller, för detta troligen kommer begravas efter bästa förmåga av tyskarna. Dock avslöjades att detta nätverk redan upprättat vapen, ammunition och bränsledepåer för den planerade operationen och tiden därefter. Anmärkningsvärt är också att polisens utredning försvårades av att nätverket fick information om att den pågick, av en överstelöjtnant i den militära säkerhetstjänsten.

Man kan fundera över om det fanns högre militärer som var invigda i planerna. Man kan också fundera runt om detta är toppen på isberget. Hur ser det ut i andra länder? Finns det fler nätverk? Eftersom vi inte vet så kan vi bara spekulera, men jag drar denna slutsats:

I det militära etablissemanget och säkerhetssektorn finns det många, från ministrar och generaler ner till fotsoldater, som oroas starkt över den utveckling vi kan se i Europa. Om vi inte klarar av att lösa detta politiskt, om vi inte lyckas bryta upp det politiska etablissemangets strypgrepp på demokratin, så kan det sluta med att sådana här nätverk till slut tar makten. Inbördeskrig kan det bli oavsett vilket, men om vi ska rädda demokratin så får vi börja ta utvecklingen på allvar. Undlåtenhet att agera för att ta Europa ur denna situation kan leda till att demokratin går under, antingen genom islamisternas händer, eller genom militärernas.

Noter:

1) Islamisterna rekryterar från de kriminella gängen, på ett sätt som inte skiljer sig på ett avgörande sätt från hur Muhammed rekryterade rövarband att deltaga i hans Jihad. De kriminella gängen får å sin sida legitimitet från islamisterna, som fotsoldaterna som håller statsmakten borta. Win-win!

2) Jag har beskrivit detta i kapitel 7 av ”Haveriet”.

Mons Krabbe er medstifter av partiet Medborgerlig Samling