Francesco Hayez Destruction of the Temple of Jerusalem (1867)

En gång alkoholist – alltid alkoholist. Man kan bli nykter alkoholist, men man kan aldrig någonsin dricka igen.

Jag är uppvuxen i en familj som levde under drogernas diktatur. Demonen var alltid närvarande, även om vi inte kunde se den. Den lockade, viskade, påminde om kickarna och ruset. När som helst kunde återfallet komma. Minnena av den senaste bakfyllan behövde bara sjunka undan lite och allvaret i löftena om att ta ansvar och kämpa för familjens bästa behövde bara lindras lite så var vi snart där igen. ”Ett glas kan väl inte skada? Bara ett litet. Jag har kontroll …”

Under söndagen sände Agenda ett program om den ökade migration som den nya regeringen nu driver igenom. Det är Miljöpartiets och Centerns ultraliberala migrationspolitik som nu förverkligas, tvärs emot väljarnas vilja och i strid med Socialdemokraternas löften innan valet.

Du som inte redan sett Agenda – se programmet, du hittar det här! Det borde vara obligatoriskt för varje boende i detta land, framför allt för varje skattebetalare och varje person som idag upplever hur välfärden, tryggheten och framtidshoppet rämnar. Intervjun med migrationsminister Morgan Johansson börjar 5,10 in.

Att lyssna till hur Morgan Johansson motiverar den nya migrationspolitiken, är som att lyssna till en alkoholist som försvarar sitt drickande. ”Jo, visst fanns det problem, men det var då det! Nu är allt annorlunda. Jag har förändrats, jag kan hantera det, nu ska allt bli bra! Du kan lita på mig…”

Alkoholisten själv ler och lovar, till synes obesvärad. Familjen är mer tveksam. De har varit med förut och vet hur det brukar sluta: Det som börjar som drömmar, visioner och löften brukar sluta i katastrof för alla inblandade parter. Så länge alkoholisten är nykter, är han stolt och stark. När baksmällan efter återfallet kommer är det aldrig alkoholistens fel att han började dricka – nej, det är självklart någon annans fel. Kanske var hustrun tjatig, chefen orättvis eller så regnade det? Poängen är att det alltid finns något att skylla på, förutom sig själv. Det är en behaglig position.

Morgan säger att han varit med om att ta Sverige ur krisen 2015. Sanningen är väl snarast att han var delaktig i att skapa den kris som Sverige fortfarande befinner sig i. Intervjuns knappt tio minuter är strösslad med affirmativa one-liners: ”Vi ser att vi har kontroll över situationen”, säger migrationsministern. ”Vi lyckades skapa det andrum som vi sa att vi ville ha.” ”Vi har nu klarat av situationen.” ”Vi har betat av ansökningarna.” För Morgan leder det till slutsatsen att det är rätt och riktigt att på nytt öppna spjällen helt igen. ”Under tiden har vi en ordning som innebär att vi har kontroll över situationen”, säger Morgan Johansson och ler i sin fullkomlighet.

Tydligen tror regeringen på fullt allvar att krisen är över eftersom Migrationsverkets generaldirektör meddelat att man har ”betat av ansökningarna”? För oss som befinner oss ute i samhället är krisen högst påtaglig och pågående. Det finns ingen kontroll över situationen över huvud taget.

Migrationsministern upprepar likt en papegoja den klassiska socialdemokratiska devisen att Sverige ska ta sin andel av asylsökande som kommer till EU, och att resten av EU måste ta sitt ansvar. Men betydelsen av uttalandet har svängt 180 grader sedan samarbetet med MP och C inleddes. Samma uttalande som före valet innebar att man måste strama åt migrationspolitiken, innebär efter valet att man kan införa en mer generös migrationspolitik.

Under intervjun påpekar programledaren att alla försök att få övriga länder att ta emot fler asylsökande faktiskt har misslyckas, men en sådan detalj avskräcker inte Morgan Johansson som käckt deklarerar att man minsann inte tänker ge upp. Migrationsministerns intervju i Agenda visar med all önskvärd tydlighet att regeringens beslut inte är baserat på verkligheten utan på drömmar. Att Sverige ”tar sin andel” handlar inte längre om att Sverige ska anpassa sig till EU:s nivåer, utan om att övriga EU-länder ska anpassa sig efter Sveriges nivåer. Det är en iställning som visar på en naiv, oansvarlig och fullständigt orealistisk hållning. Det borde stå klart bortom allt tvivel att majoriteten av EU:s länder ingalunda tänker vara solidariska med Sverige. Tvärtom används Sveriges migrationspolitik, säkerhetsläge och havererade integration idag som avskräckande exempel i resten av EU. Är regeringen helt omedveten om det?