Tilskrevet Israel Kolmodin (1643-1709)

I 1695 års psalmbok:

1. THen blomstertijd nu kommer
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.

3. Man hörer foglar siunga
Medh mångahanda liudh;
Skal icke tå wår tunga
Lofsäija HErran Gudh?
Min siäl vphög Gudz ähra
Medh lof och glädiesång/
Som frögda wil och nähra
Oss medh wälgierning mång.

4. Tu ädle JEsu Christe/
War glädie-Sool och skijn/
Blif hos oss til wårt sidste;
Vpwärm wårt kalla sinn:
Gif kärleks eld i hierta:
Förnya siäl och and:
Wänd bort all sorg och smärta/
Medh tine milda hand.

5. Tu Sarons blomster skiöna/
Tu Lilja i grön dahl/
Ach! wärdes siälen kröna
Medh dygder til stort tahl:
Tin nådh lät henne fuchta/
Som dagg vthaf Zion;
At hon må liufligt luchta/
Som roos i Libanon.

6. Wälsigna åhrets gröda/
Och watna tu wårt land:
Gif oss nödtorftig föda;
Wälsigna siö och strand.
Tin fotspor drype af fetma.
Bespisa medh titt Ord/
Och medh thess liufwe sötma/
Oss vppå thenna jord.