Peter Springare efterforsker grov voldskriminalitet i Örebro.

Det svenske rigspoliti slår revner, loyaliteten over for ledelsen er tyndslidt, skriver Peter Springare. Svensk politi har mistet kontrollen og voldsmonopolet i no-go-områderne, og udviklingen går den gale vej.

At antallet af de såkaldte särskilt utsatta områden (no-go-områder) er steget fra 15 til 23 vidner om et samfund og et politi som har mistet både kontrollen og voldsmonopolet i disse områder, mener Springare, som efterforsker grov kriminalitet ved politiet i Örebro.

Han siger, at den øverste ledelse i politiet – herunder også politidirektør Dan Eliasson – er handlingslammet. Tiden er inde til at smide fløjlshandskerne, fastslår Springare i Nyheter Idag.

Han henviser til, at rikspolischef Dan Eliasson meget teatralsk bad om hjælp på en pressekonference 21. juni. Samtidig præsenterede Eliasson en rapport, som identificerede 61 udsatte områder i Sverige – heraf 23 ”särskilt utsatta” områder.

Ynkeligt og teatralsk

”Hjälp oss, hjälp oss”, kved han ynkligt och teatraliskt. Han vädjade till andra samhällsaktörer om hjälp med att komma till rätta med brottsligheten. Men detta duger inte, gode herr rikspolischef. Det som hänt och händer veckans alla dagar i dessa förlorade bostadsområden runt om i Sverige är utom all förebyggande och dialogkontroll. Det har helt enkelt gått käpprätt alldeles för långt. Det som händer i dessa områden i form av våld, skjutningar, utpressningar, hot och annan grov kriminalitet är polisens sak i allra högsta grad. Det är uteslutande vår sak att ingripa och rota runt i denna röra.

Det är vi poliser som måste se till att uppdaga brotten, gripa och utreda de kriminella gärningsmännen och därigenom se till att de blir inkapaciterade i anstalt där de hör hemma. Kort sagt det är vi inom polisen som med kraft måste återta våldsmonopolet i dessa områden. Det är vårt yttersta samhällsuppdrag. Det måste vi göra själva, genom för ändamålet intelligenta och professionella beslut och överväganden.

– Prioriter kerneopgaverne

Kerneopgaverne skal prioriteres, skriver Springare. I en del år fremover skal alle ressourcer sættes ind på ordningspolisverksamhet och kriminalpolisverksamhet. Dialogprojekterne må vige:

Sociala insatsexperiment med polisen inblandad och diverse dialogprojekt måste stå tillbaka till dess att förhållandena normaliserats, framför allt i alla utanförskapsområden runt om i Sverige. Det är ju helt befängt att tro att man mitt under brinnande ”krig” skall gå in och ägna sig åt förebyggande och dialogverksamheter. Vi kan heller inte hela tiden gömma oss bakom alibit att straffen är för låga och att åklagare släpper ut våldsverkare med vändande post.

Ledelsen står ikke distancen

Politiet skal tage voldsmonopolet tilbage og holde op med at bortforklare sin egen utilstrækkelighed i utanförskapsområdena. Det er blevet politiets største problem, og det er tydeligt, at Dan Eliasson, Mats Löving og samtlige reigonspolitiledelser ikke stårdistancen. De kan ikke se, hvad der skal til:

Först när förhållandena normaliserats kan vi utveckla samarbetsformer för förebyggande och dialogarbete och samverkan med andra aktörer för att bibehålla ett normaltillstånd. Generellt sett ”släcker vi inga bränder” eller griper våldsverkare, som står utanför lagen, med dialog och samverkan. Att tro detta är bara att bejaka en naiv illusion.

Skræmt til tavshed

Mellemlederne, regionspoliticheferne, er skræmt til tavshed. Derfra kommer der ikke et pip, skriver Springare:

Från regionpolischefer och andra högre chefer runt om i landet hörs inte ett smack. Inte ett enda kritiskt ord eller kommentarer om vart vi är på väg. Varken internt eller externt syns eller hörs de. Totalt osynliga och avidentifierade trycker de skrämda och rädda i sina garderober. Detta trots att i stort sett hela polissverige håller på att resignera. Fler och fler bland chefsskikten längst ner börjar ge upp ”lojaliteten”. De högre cheferna framhärdar dock på bästa ”Bagdad Bob-maner”. Ibland tvingas de dock ut ur garderoben av Dan Eliasson.

Dessa chefer som har förminskats av Dan Eliasson och hans retorik, till att vara små språkrör utrustade med låtsasmegafoner som skall användas för att sprida ”goda exempel” och torgföra hur bra det går och ”nu ser vi att det vänder” och att vi hela tiden är ”på rätt väg”. Man tror på fullt allvar att detta kan ”lura” personalen och gjuta mod i organisationen.

I følge Springare er det er et tragikomisk narrespil som savner sidestykke i svensk offentlig virksomhed:

De enda som verkar blir lurade, är politikerna, både på riks- och lokalnivå. Dessa chefer ser tydligen inte det mer än uppenbara, som alla andra ser. På något sätt är hela detta spektakel tragikomiskt. Det är ett skådespel som jag tror saknar motstycke inom svensk offentlig förvaltning. Hela tiden nya akter och nya buskisrevyer som visas i dagens ljus. Nu senast då Dan Eliasson vill ge oss ett smakprov på vilken handlingskraft han kan mobilisera. Helt plötsligt skall en halv miljard satsas på terrorbrott. Var kom den ifrån? En halv miljard, när svensk polis varje dag går på knäna till följd av en ständigt utvecklande vålds- och vardagsbrottslighet som håller på skjuta hela myndigheten i sank. Poliser som säger upp sig till följd av en miserabel organisation och en miserabel personalpolitik.

Allt detta har Dan Eliasson misslyckats med att rätta till. Man undrar ju hur den karln är funtad. Eller var det kanske så att Dan Eliasson felciterades vid pressträffen 21 juni? Det han sa var nog: ”Hjälp oss, hjälp oss härifrån, vi klarar inte av att leda svensk polis. Jag, Mats och alla de andra möjliggörarna runt om i landet”.

Nyheter Idag: Peter Springare: ”I stort sett hela polissverige håller på att resignera”