Helene Schjerfbeck (1862-1946)

Olje på lerret, 45 x 37 cm, Ateneum, Helsinki.

Helene Schjerfbeck tilbrakte sine to siste leveår på Saltsjöbadens hotell i Stockholm. Det var der hun malte , som Lena Månsson skriver, sine expressionistiska självporträtt med nästan utplånade ansiktsdrag … In i det sista skapade hon och skriver ”att måla är det enda som dövar hjärtats oro”.

Jean Sibelius – Höstkväll op. 38 nr. 1 (1904), til tekst av Viktor Rydberg.

Kirsten Flagstad er solist med London Symphony Orchestra under ledelse av Øivin Fjeldstad, i et opptak fra 1958.

Viktor Rydberg (1828-1895)

HÖSTKVÄLL (1881)

Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars skymning.
Måsen skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd:
trött att jaga han gömt sin näbb i
vingens av skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det mörknar alltmer över moens furor,
mörknar om bergen, där ränniln suckar i ljung och mossa.
Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken
över västliga kullars rand,
dagens viskande avsked tonar
sorgset i tätnande skuggor bort.

Regnets fall på hällarne sorlar av vemodssägner,
födda av molnens jordkringsvävande skumma tankar;
sjöns emot stranden brutna våg
brusar av dunkla ödens gång;
röster, skälvande hemskt av smärta,
ropa i stormen ur skogens djup.

Ensam ute i öde nejd, mot fuktig klippa
lutad, står förtrollad en vandrare, lyss och njuter.
Känner hans själ en samklang med
sången, som höjes av stjärnlös natt?
Dör hans ve som en sakta ton i
höstens väldiga sorgedikt?