Sverige er på vej ud i en glidebane mod at blive et lovløst land. Stockholm har rekordmange drab under efterforskning, Malmö skriger på hjælp, men der er ikke flere drabsefterforskere at tage af i hele Sydsverige. Politiet mangler ressourcer og opklarer stadig færre sager. Bandekriminaliteten vokser og vokser. Det skydes for at dræbe ved højlys dag i sotrbyernes midter. Udviklingen er ekstremt alvorlig.

Samfundet må tage magten tilbage fra de kriminelle bander, den nuværende eftergivenhed er ødelæggende for tilliden til retsstaten. Man halter konstant et skridt  bagefter. Retsstaten taber terræn mens de kriminelles magt vokser. Der er behov for en national mobilisering, hvis udviklingen skal vendes, skriver Anna Dahlberg i Expressen.

Nærmer Sverige sig en beslutning om at sætte militæret ind for at opretholde nogenlunde ro og orden? Det har man gjort i Italien og i Frankrig på det seneste, men i Nordeuropa? I Sverige? Det lyder helt vanvittigt, men vi lever i vanvittige tider.

Stilheden brydes

Situationens alvor ser ud til at få tungen på gled hos stadigt flere af dem, der er tæt på begivenhedernes centrum. Den svenske stilhed er ved at blive brudt. Statsadvokat Thomas Ahlstrand i Göteborg er en af stadigt flere, som tager bladet fra munden. Og han går til stålet:

Två särskilda drag gör den moderna gängkriminaliteten annorlunda än den vi känner sedan tidigare. Gängen skiter i oss och våra värderingar på riktigt. Och brutaliteten. Vi står handfallna och kan bara hoppas att detta går över med tiden.

Vi är handfallna. De skjuter, sådana de upplever som konkurrenter, eller sådana de tycker har kränkt dem, de spränger dem i luften, och de bryr sig dessutom inte om ifall de skulle döda andra i stället. Och vi förstår dem inte och vi kan inte hantera dem.

«Vi är handfallna.» – Vi er magtesløse. – Vi kan kun håbe det går over. Det er staten, der her kapitulerer.

Ahlstrand understreger, at han ikke er forsker eller kriminolog. Han baserer sine holdninger på det han ser og oplever i forbindelse med sit arbejde. Og han ser to markante træk hos de kriminelle bander, han har været i kontakt med, der adskiller den moderne bandekriminalitet fra den man så tidligere:

De skider på os og vores værdier

Det ena nya är de kriminellas inställning. Vår tradition i att hantera kriminalitet går ut på att den kriminelle egentligen är en av oss, en som har våra normer, men som av sociala faktorer – arbetslöshet, dåliga framtidsutsikter, påverkan från andra, missbruk – fallit in i ett kriminellt levnadssätt. Vi möter dem med skyddsåtgärder, med övervakning, med terapi, med utbildning och – i sista hand – med fängelsestraff som ska innehålla delar av allt detta. Vi involverar deras familjer. Och underförstått i alla våra åtgärder ligger föreställningen att den kriminelle egentligen delar våra värderingar, vår moral och vår samhällssyn. Det har ofta gått ganska bra. Men vi vet inte hur vi ska hantera en kriminell som på riktigt skiter i oss och i våra värderingar.

For de bandekriminelle han møder, er ikke unge mænd, som aldrig har fået en chance. De er ikke socialt udgrænsede, de er ikke misbrugere. De deler ganske enkelt ikke vores normer, og de har overhovedet ingen loyalitet – ikke engang vilje til loyalitet – med det samfund de lever i. Der er ingen grund til at skamme sig over en fængselsdom, den er måske besværlig og ubekvem og noget, som man prøver at undgå, fordi det er uprktisk og kedeligt at sidde inde.

Loyaliteten er derimod voldsom stærk, når det gælder banden, vennerne, familien, klanen, bydelen; og den går begge veje. Ahlstrand forklarer, at man kan ikke altid kan involvere familien, når man vil behandle den kriminelle. Familieren synes ofte at den kriminelle er super, han bidrager jo ved at sørge for, at skaffe penge til huse. Den ofte uforbeholdne kærlighed til moderen og respekten for faderen, spejles ikke sjældent af forældrenes totale og blinde loyalitet.

Brutaliteten vil tage til

Det andra nya är brutaliteten. Man ska inte underskatta modeströmningar. De moderna gängkriminella ser på film och TV hur en modern gangster skall vara, och de gör vad de kan för att leva upp till det. Som alla kriminella har de svårt att förstå konsekvenserna av sitt eget handlande. De har uppfostrats till och lärt sig att de har rätt till omedelbar behovstillfredsställelse. De är lättkränkta.

Jo mere volden eskalerer, jo mere frygt, der skabes, desto mere angst bliver de kriminelle i deres selvskabte helvede. Som en konsekvens bliver de også mere stressede, opfarende og impulsive. Påettidspunkt vil de være ude af stand til at føle andet end rædsel, had og triumf. Der er mange våben i omløb – og mange penge. Brutaliteten vil uundgåeligt øges, siger statsadvokat Ahlstrand.

Så vad finns att göra? Vi kan låsa in, länge, och längre, för alla brott som har med vapen och skottlossning att göra. Vi kan ändra fokus, från de misstänktas rättigheter och vällevnad, till brottsoffrens och till samhällets behov. Vi kan inte utgå från att de gängkriminella vill väl innerst inne. Men vi kan försöka fånga upp unga män och kvinnor tidigt, och involvera dem i samhället. Men risken är stor att vi bara kan härda ut, hoppas att det går över.

Flytte fokus fra de kriminelles rettigheder og krav til samfundets behov. Det vil ikke vært et sekund for tidligt. Men som statsadvokaten skriver: Der er stor risiko for, at vi bare må lukke øjnene og håbe, at det går over.

Sverige resignerer.

Ingenting biter på de nya gängkriminella

Dags att ta tillbaka gatan från gängen

Rekordfå brott klaras upp efter polisens omorganisation