Da Jyllands-Posten trykket Muhammed-karikaturene visste de ikke hva det skulle utløse. Men avisen sto fast og danskene støttet ytringsfriheten, selv om et knep innimellom. Da Sverige fikk sin karikaturkrise, gjennom Lars Vilks’ rondellhunder, en liten rundkjørselshund med mannshode, reagerte det offisielle Sverige stikk motsatt: De svek ham.

Den parallellen og konklusjonen trekker Sakine Madon etter å ha lest Niklas Orrenius bok om Vilks: Skotten i Köpenhamn.

Det offisielle Sverige ikke bare sviktet Vilks, de stakk ikke bare halen mellom bena. De nøyde seg ikke med faneflukt. De hev Vilks under bussen.

På föreningen Grävande Journalisters årliga seminarium fick Vilks i våras frågor som ”Tycker du att det är ett problem att andra människor har dött för din yttrandefrihet och den konst du gör?” Från scenen menade även Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att människor har dött på grund av hans konst. 

Kulturhusets vd Benny Fredriksson tycker att Vilks borde ”tänka efter”.

Vilks lever som en “främling” i eget land, uten bopel, omgitt av livvakter hvor han enn står og går. Skal man treffe ham er det en lang omstendelig process. Han lever som han satt i et sikkerhetsfengsel. Men hans forfølgere går rundt som frie menn.

Likevel er det Vilks som får skylden. Det er denne siste “twist” som gjør Sverige til Sverige.

Men det är inte Vilks som har hotat eller dödat människor. Däremot har han behandlat islam som han behandlat andra religioner.

Nettopp. Men hvorfor har det offisielle Sverige reagert så irrasjonelt, så fiendtlig mot et menneske som kun har anvendt sin kunsteriske frihet?

Kulturchefer vill inte ha med honom att göra, folk byter plats på lunchrestaurangen eller hävdar tvärsäkert att han är en politiskt obehaglig figur.

Hvor mange ganger har ikke Vilks fått nei eller arrangement er blitt innstilt i siste liten. Man vil ikke ta noen sjanser eller er direkte fiendtlige til ham.

Hvem vinner i det lange løp? Vilks har bygget seg opp en moralsk kapital, mens Sverige har drevet utsalg på sin. Tror Sverige at det klarer seg uten ryggrad? Uten selvrespekt, uten kunstnerisk frihet.

Det offisielle Sverige har gjort Vilks anliggende til hans private. Men alle kan se at det ikke er et privat, men et offentlig anliggende, og Sveriges måte å agere på gjør dem til complicité til forfølgerne.

Hvordan kan Sverige tro at det skal kunne leve med denne skylden i det lange løp?

Karakteristisk nok: Sakine Madon har ikke noe svar på dette spørsmålet som berører hva Sverige er blitt.

Boken om Lars Vilks skrevet av Helle Merete Brix og Uwe Max Jensen kan købes online her.