Mohamed Omar er en tidligere islamist og antisemit, der ikke undså sig for at ha omgang med nationalsocialister. Nu har han konvertered til demokratiet og man må tro han ved hvad han taler om når han advarer om fremtiden: Terroren vil eskalere.

Det billede Omar tegner er ikke af marginaliserende mennesker der slår til når man minst venter det. Nej, han taler om store grupper af fremmedgjorte unge muslimer der ser på Vesten og Europa med fjendskab.

Billedet Omar fremkalder er at det når som helst kan starte en europæisk intifada, der når den er brudt ud vil flamme op i flere land.

Frankrige er en primary kandidat, men det er også Sverige, hvor sikkerhedsmyndighederne er langt svagere end i Frankrige. Hvis ballen først begynder at rulle vil den blive svær at standse. Mange vil si at den allerede er i bevegelse og at farten øger.

De jihadistiska attackerna mot västvärlden kommer så ofta nu. Jag tror att det kommer en tid då man inte hinner med att utlysa sorgedagar, manifestera, hålla tal och tända ljus. Jag kanske låter pessimistisk men min insyn i den islamistiska miljön, vad jag hört, sett och läst, har gjort mig medveten om det bottenlösa hatet mot väst. Jag tror att terrorattackerna kommer att bli fler och större och komma allt tätare inpå varandra. Frågan är när terrorism och kontraterrorism övergår i regelrätt krig.

Til det sidste spørgsmålet: Det er endu tid. Som skissered i “Sudden jihad” – har myndighederne de verktøj til rådighed som kan forebygge terror. Men da må de være villige til profilering af miljøene, og det er de endu ikke. Det har ikke en gang gået op for publikum at myndighederne forspilder chancen til det som trods alt er fredelige løsninger: Brug af metadata til at kortlægge hvem der er fjenden.

Så længe myndighederne vegrer sig mod at erkende hvem der er fjenden vil situationen eskalere.

Da kan det blive så grimt som Omar beskriver.

Antallet mennesker der tiltrækkes af islamismen er mange ganger større end de rene jihadister og salafister. Husk Wilkemåklingen fra efteråret der viste at rundt 75 % av danske muslimer ønsker at leve efter sharia.

Det handlar om islamismen, tron på en islamisk stat, som har fler anhängare än alla terrorgruppers medlemmar tillsammans. Det handlar om sharia, tron på en gudomlig lag som står över människans förnuft, som har fler anhängare än alla terrorgruppers medlemmar tillsammans. Och det handlar om tron på det heliga kriget, jihad, som har fler anhängare än alla terrorgruppers medlemmar tillsammans.

Det är ur dessa trosuppfattningar som Islamiska staten och alla andra islamistiska terrorgrupper har kommit. IS är bara ett av flera uttryck för en idé, idén om en islamisk stat. Förvisso det mest brutala och barbariska uttrycket. Och denna idé är fast förankrad i Koranen och i profeten Muhammeds undervisning.

Hvis Erdogan skulle indføre en autokratisk islamistisk stat, under dekke af at være demokrati, vil det ha stor betydning for hvilken vej Europas muslimer velger. Europas skæbne ligger ikke lenger i vore hender.

Jihad, det heliga kriget, är bara det mest akuta och extrema uttrycket för ett hat mot väst som omfattar betydligt fler muslimer än det fåtal som tar till vapen för att döda oss. Miljoner och åter miljoner muslimer hatar väst. Så ser verkligheten ut. Att detta hat stundtals leder till våld är föga förvånande. En anledning till hatet är skillnader i värden och världsbild. Opinionsundersökningar visar att skillnaden i sättet att tänka mellan människor i islamvärlden och i västvärlden är oerhörd.

I stedet for at erkende dybden i problemerne, gentar politikere og medier at det ikke er nogle uoverstigelige forskeller mellom vore og muslimers verdier. Til trods for meningsmålinger som viser det modsatte, vil man ikke erkende dette. Men dermed forsvarer man ikke længer det samfund man er satt til at lede. Tvertom. For hvert angreb svekker man det.

Man svekker også de muslimer der vil ta et opgør med de destruktive sidene af islam.

Vi står tilbage som tabere.

Muslimer er vant til at tænke i styrke. De hører at vore ledere og medier er bange og vælger mindste modstands vej. De tør ikke bruge ord som femtekolonne. At fjenden befinder seg indenfor murene.

Ungefär fem eller sex tusen unga muslimer, europeiska medborgare, har anslutit sig till jihadistiska grupper i Mellanöstern. Kring var och en av dem finns X antal sympatisörer som själva inte tagit steget. USA, Storbritannien och Frankrike för ett krig mot jihadismen utomlands samtidigt som en femtekolonn växer på hemmaplan.

Vestlige ledere har ingen politik, ingen visjon og deres verdier udløser bare foragt blandt unge muslimer. Denne foragt for det liberale frisind er noget medierne aller mindst kommenterer. I stedet forsøger de at piske op et had mot den nye konservative bølgen i Europa. Men muslimer har færre problemer med konservatisme, der giver nogle faste holdepunkter, end den dekadante, hedonistiske kultur der har bredt sig i Vesten de sidste tiår. Det er den muslimske forældre er bange for skal ta deres barn.

Betänk att det i nuläget, såvitt jag vet, varken finns en bestämd politisk vilja eller en ordentlig plan för hur muslimska invandrare och deras barn ska assimileras i den västerländska kulturen. Den mångkulturella modellen blir alltmer ifrågasatt och få förstår vad den egentligen innebär, men den har inte avskaffats. Och medan vi velar och vacklar sprider sig en beslutsam islamism och ett hat mot väst i våra förorter och ger de unga en identitet, en roll i ett stort drama och något att leva och dö för. Vi kan inte utesluta att jihadister i framtiden inte nöjer sig med enstaka attacker utan i stället inriktar sig på att ta över ett eller flera områden. Tio, tjugo eller trettio jihadister med erfarenhet från kriget i Syrien skulle kunna utkämpa gerillakrig i mindre skala i London, Paris eller Berlin.

Kampen om den territorielle kontrol er allerede i gang. Meget af det Omar beskriver er allerede i ferd med at ske. Siden Vesten er svag på verdier, svag på erkendelse, svag på tro, vil erobringen indenfra bare fortsætte.

Myndigheder der tillader uniformering af kriminelle grupper har kapituleret. De lar sig ikke adskille fra en væpnet milits. Hvordan kan demokratiet leve med væpnede grupper der bærer uniformer?

Kriget kommer närmare