En ting er at IS-krigere udklækkes i Sverige og nu måske er kommet tilbage. Noget andet er at Sverige, det svenske samfund, er ved at blive infiltreret af islam og islamister. Historien med Mehmet Kaplan er del af en meget større historie.

Det er tråd som svenske journalister ikke forfølger, men kolleger med f.eks kurdisk baggrund, gør det. De kan historien. De ser forgreningerne.

Esref Okumus skriver meget interessant om forløberen til AKP i Tyrkiet, det islamistiske parti Milli Görüs, i DN. Milli Görüs har en meget stærk antisemitisk tendens. Hvilket forklarer en hel del ved Erdogans opførsel.

Milli Görüs (”Nationell vision”) heter alltså den moderna turk-islamistiska rörelsen som grundades av Necmettin Erbakan 1969. Hans parti förbjöds tre gånger, men uppstod under nya namn och fick flest röster i valet 1996. Därmed blev han landets förste islamistiske premiärminister. Han fälldes dock i en oblodig militärkupp ett år senare och hans parti förbjöds för fjärde gången av författningsdomstolen.

I vestlig optik er militærkup en vederstyggelighed, men islamismen byder på meget specielle problemer. I Algeriet skete det samme da FIS vandt første valgomgang. De militære turde ikke tage chancen på, at de skulle vinde. Algeriet fik flere år med borgerkrig.

I Tyrkiet kom Milli Görus tilbage som AKP, og vandt. Men ideologien er den samme, og den er sterkt højredrejet religiøs, forklarer Okumus. Og autoritær.

Det er overraskende at læse hvor stærk rolle antisemitismen spiller:

Erbakans fundamentalistiska lära vilar på tre ben: en orubblig tro på sharia, ett djupt förakt för den västerländska livsstilen och en närmast gränslös besatthet av antisemitiska dogmer.

Han såg en judisk konspiration bakom i princip varje kris, katastrof och krig. Dollarn och EU var judiska påfund. Liksom världens största banker och medier. Judarnas yttersta mål var, enligt Erbakan, ett permanent världsherravälde där det inte fanns någon plats för turkarna.

Det er denne organisation som har fået fodfæste i Sverige. Man taler ikke åbent om antisemitismen, men det ligger ret under overfladen og beviserne er mange, for den der vil se.

Socialdemokratiets problem er, at det har udstedt blanco-fuldmagter til muslimske repræsentanter, som om de var demokratisk valgt. Det er de ikke, men de inviteres ind i varmen og tildeles betydning og magt. De infødte politikere vil helst ikke vide at de har fået et uløselig problem. De lukker øjnene.

Fra den etablerede position kan islamistiske organisationer sprede sin indflydelse, indad og udad.

När Erbakan dog 2011 ordnade Islamiska förbundet i Sverige en minnesstund för honom i Stora moskén i Stockholm. ”Han var och är en stor förebild för unga såväl som gamla turkar och andra muslimer runt om i världen”, skrev förbundsordföranden Omar Mustafa i sitt kondoleansbrev till medlemmarna. Ett par år senare valdes han in i Socialdemokraternas partistyrelse och utlöste därmed S motsvarighet till Kaplanaffären.

Man lader som om Mehmet Kaplan er et enestående tildfælde. Det er han jo ikke. Det har været mange op gennem årene, og en af dem var Omar Mustafa som blev valgt ind i Socialdemokraternes ledelse.

Jo større muslimernes indflydelse i Sverige bliver, jo sværere bliver det at tage de her opgør, med mindre talsmændene begår sig slik Kaplan gjorde. De skal nog vide at styre sin mund efter hvert.

Okumus viser at antisemitismen ikke bare er noget der findes på gadeplan. Den er helt central for politiske ledere som Erdogan. Det burde bekymre europæiske politikere. Ikke mindst Merkel og EU som har indledet et tæt samarbejde med Tyrkiet, trods menneskeretsbruddene.

För det grövsta rashatet mot judarna står islamistiska dagstidningen Yeni Akit, som står Erdogan och hans AKP närmast bland landets regimvänliga medier. Tidningen lobbar inte bara för att Erdogan ska bli en president med närmast obegränsade befogenheter, utan också en kalif för världens muslimer.

Den 19 juli 2014 hade tidningen ett stort porträtt av Adolf Hitler i mitten av veckans korsord där den rätta lösningen var ”VI SAKNAR DIG”.

Ett annat hårresande exempel ur samma tidning: I maj 2014 dog 301 arbetare i den värsta gruvolyckan i landets historia. Några dagar senare ”avslöjade” tidningen orsaken till olyckan i en rubrik som täckte merparten av fösta sidan: ”ÄGARENS SVÅGER ÄR JUDE”. Rasanalysen kompletteras med en nyhetsanalys vars rubrik löd: ”Alla spår leder till Israel”.

I helgen fulgte statsminister Ahmet Davutoglu Angela Merkel rundt i flygtningelejre på grænsen til Syrien. Davutoglu blev fotografered kyssende en pige. Det er den samme Davutoglu som ledsagede den antisemitiske redaktøren for Yeni Akit til graven.

När tidningens chefredaktör dog i januari hyllades han av både Erdogan och premiärminister Ahmet Davutoglu bokstavligen ända till graven. De bar hans kista från moskén till gravlunden. Och de hyllade honom som ”en av landets modigaste skribenter som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig”.

Med tanke på at Tyrkiet aldrig har indrømmet folkemordet på armenerne, er Erdogans antisemitisme meget ubehagelig. Det burde bekymre europæerne. Hvad er det de har begivet sig ud på?

Vesteuropæiske politikere har sluppet islamisterne så tæt ind på livet at det bliver svært at genvinde intiativet. Men det må de, hvis ikke vil islamisterne fortsætte at gøre det.

Topbillede: Angela Merkel og Donald Tusk fik en storslagen modtagelse i helgen.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/esref-okumus-sa-nar-turkisk-censur-sverige/